Man måste ha tillräckligt många ess. Om försvaret har två ess att ta för, skall man förstås inte spela slam. Dessutom är trumfkungen ett så pass viktigt kort att man inte bör spela slam om man saknar den och ett ess.
  Alla sidofärger skall vara kontrollerade. Om man har en sidofärg bestående av två hackor till dam tredje gör man ingen slam, eftersom försvararna kan ta de två första sticken i den färgen.
  Trumfen skall kunna klaras med högst en förlorare.
  Det skall finnas spelstyrka för slam. Även om de tre första kraven är uppfyllda, är det förstås idiotiskt att spela slam om det aldrig går att få ihop tolv stick.

För storslam gäller precis samma sak, med den skillnaden att man då inte får förlora något stick, vare sig i trumffärgen eller någon av sidofärgerna.
  Eftersom det finns fyra skilda saker att tänka på, är det uppenbart att det inte räcker med ett slaminstrument. Det behövs flera. I boken går författarna utförligt igenom hur man använder essfrågor, kontrollbud, trumffrågor eller undersöker om korten passar bra ihop – t.ex. därför att man har renons i den färg där partnern bara har hackor. När anpassningen är utmärkt, kan man ibland göra slam med mycket mindre styrka än vad som normalt behövs.
  Boken avslutas med ett antal alternativa metoder, som kanske kan tilltala den systemintresserade.

Utgivningsår: 1988
ISBN 91-87416-01-8
Pris: 120:-