Gylsboda
Nu har gruppen tagit sig till stenbrottet i Gylsboda. Där fortsätter vi:

Nässlorna blomma:
Utan att Martin visste förlopp, utan att han visste ordet av, bodde de på en annan plats. "Vi bor mycket enkelt nu", sökte Inez förklara. Marken gungade till och det åskade ur jorden.

"Vi bor vid ett stenhuggeri", sade hon.
-Vi har gjort konkurs.
-Får jag se den, bad Martin.
-Det kan man inte se, den finns inte.
I brist på annat tänkte sig Martin en korkskruv.

En helt ny värld hade emellertid ryckt in i deras tillvaro. Det var nya ljud och nya rop, nya rörelser och nya dagar. Män i slokhattar växte ur marken. Vart barnen än gingo för att leka öppnade sig avgrundsdjupa stenbrott svartmyllrande av män med dynamit i händerna. Deras munnar voro fyllda av eder, sånger och väldiga försäkringar. Det dånade om dessa mäns liv.

"Eld i berget!" skrek de och klungade ihop sig i passet. Då dånade det därnere och stations-samhället gungade till. Så var det varje dag, hela dagen. Överallt var förbjudet att gå. Land-skapet var uppfläkt och urholkat. Nästan varje människa skrek: Se opp" Se opp!

Erfurth: Harry bodde här från det han var 5,5 år tills han var nära 8 år. Familjens nya bostad låg i Gisslaboda nära Södra berget på en brant invid järnvägsspåret. Järnvägen hade sprängts genom ett granitberg, så man kunde på husets tomt vid ett staket titta ned på banvallen, där tågen då och då passerade.

Betty lät inreda matservering och diversehandel i bostadens bottenvåning. Av rummen på vinden hyrdes två ut till stenarbetare. Omkring 15 stenarbetare var matgäster och åt i en mat-sal bredvid affären.

På våren 1910 kom Martin Olofsson från Karlshamn. Efter avtjänandet av straffet hade han intagits på lasarettet för sin tuberkulos. Fängelsedirektören påstås ha skrivit till Betty att han hade högst 14 dagar kvar att leva. Han blev nedbäddad i ett rum på vinden. Edit ( samma som Inez i "Nässlorna blomma"), som slutat skolan och var hemma, blev den som fick sköta fadern och tömma spottkopparna.

Fjorton dagar före Olofssons död kom två stenarbetare och skulle hämnas på honom. De blev utkörda men på gården tog de upp en stor sten och kastade den genom ett fönster. Olofsson ryckte till sig en kniv och skulle rusa ut på gården, men man lugnade honom och hjälpte ho-nom upp för trappan till rummet.

Martin Olofsson satt i en gungstol när han dog den 28 april 1910, endast 41 år gammal. Han jordfästes den 4 maj i Örkeneds kyrka i Lönsboda.

Grannflickan Teresia berättar: Efter Martin Olofssons död måste jag ligga i samma säng som Betty, för hon var spökrädd. Hon var liksom vi alla på den här tiden vidskeplig. Hon trodde att han skulle gå igen, det hade han hotat med. Hela natten måste fotogenlampan brinna. Hon vågade inte ligga i mörkret.

Under sin korta tid i Gylsboda hann Betty bli känd för sin skönhet och sin givmildhet. Barnen handlade gärna kola och karameller hos henne för de fick så god vikt. En av chefsfruarna, som vantrivdes i detta Sten-Klondyke hade som ett av sina få nöjen att gå till Bettys affär och underhålla sig med den vackra handlerskan. -Nu har jag varit hos den vackra människan igen, brukade hon säga.

Teresia berättar vidare: Betty tyckte om fest, glans, snygga kläder och sällskapsliv. Vi brukade beundra Betty när hon klädde sig och gjorde sig fin. Det var utmärkt ordning i hemmet. Jag har tjänat i många hus men aldrig någonstans där det varit en sådan ordning som hos Betty. Men hon hade ju också tjänstefolk som skötte sysslorna.

Jag har de bästa minnen av Betty. Hon var en bra människa, helt rättfram och uppriktig. Jag fäste mig särskilt vid att barnen var så snälla. Aldrig något bråk.

Betty var inte praktisk i affärer. Hon gav kredit åt osäkra kunder. Man handlade på kredit vid denna tid, men det gällde att inte ge kredit åt kunder som varken ville eller kunde betala. När växlarna skulle om-sättas fick jag gå ut på mornarna för att driva in pengar av dem som var skyldiga i affären. När fordringsägarna var för besvärliga kom Betty in till oss och grät. En gång gömde hon sig i vår garderob

Martina, som var hos Betty till juni 1910 som barnpiga, var förskräckt över vad som hände i Gylsboda. Hon ansåg att Betty blev lurad. Hon var alldeles för godtrogen och hade så dåliga kunder. Riktiga berg-busar!

I augusti 1910 ledde uteblivna växelomsättningar till stämningar och dom, och i september måste hon begära sig i konkurs. Tjänstefolket fick sluta och systern Hilda kom åter till Bettys hjälp.

Nässlorna blomma:
Hildur och Ninnie voro hemma med modern, men modern var inte längre samma Betty. Ingen skall någonsin kunna säga hur det innerst var. Men det upplösandets hand låg över allt nu. Kanske oro ända till sjuklighet, sorg som inte tog form, men utplånade. Kanske ödesdiger lättblodighet.

Vid spegeln satt hon som en ond nedgångens drottning. I spegeln såg hon sitt eget ansikte. Det var ännu vackert som en dag, fast det skulle passat med fåror där. Men lättblodigheten... Vad hon tänkte vet ingen. Morgontåget gick redan halv fem.

Erfurth: Den 18 november 1910 tog Betty ut flyttningsbetyg till Amerika och reste troligen någon av de närmaste dagarna. Hon var snart 34 år.
Som orsak till avresan har uppgetts att Betty for dit för att försöka få ut pengar på en livför-säkring som Martin Olofsson tagit i Amerika. Hon fann emellertid när hon kom till Portland att det inte fanns någon livförsäkring.

Det fanns däremot en annan viktigare anledning för Betty att lämna Gylsboda, vilken var känd bland de närmaste men som aldrig spritts ut på socknen utan varit en väl bevarad hemlighet. Betty var gravid och väntade barn i slutet av januari 1911. Fadern till det väntade barnet var inte hennes man.

En mera förtvivlad situation än den Betty befann sig i är svårt att tänka sig. Hon var ruinerad, var änka med sju barn att försörja och väntade ett åttonde som var av utomäktenskaplig börd. Att stanna i Gylsboda och föda barnet var en social omöjlighet. I sådana förtvivlade situatio-ner var en emigration till Amerika en räddning.

Harry Martinsons syster Lilly mindes så väl avskedet från modern. Modern tog alla barnen i hand men de visste inte vart hon skulle resa. Till Edit ( samma som Inez i "Nässlorna blom-ma"), gav hon en peng, men då började Edit gråta så förskräckligt att de små blev alldeles ifrån sig och ville trösta henne. De förstod inte att man kunde gråta när man fick en peng.

Ta en stunds paus för enskild eftertanke under tystnad.

Betty födde en son i Göteborg i januari 1911, som lämnades till fosterföräldrar. Därefter av-reste hon till Amerika.

Erfurth: På oceanen blev det strängt väder, skriver Betty i ett brev, så de visste inte hur det skulle gå. Då böjde hon sina knän och bad till Gud att han skulle följa henne under resan och under hela hennes vandring på jorden.

Bettys ankomst till Portland har belagts genom en insändare i Svenska Amerikanaren Tribu-nen, den stora svenskspråkiga tidningen i USA, av den 22 juni 1964. Det är en svensk emig-rant, fru Alfreda Hedstrom, som skriver från Oakland i Californien. Mellan 1906 och 1927 bodde hon i Portland, skriver hon, och lärde känna Betty väl under denna tid. Alfreda tog emot Betty i sitt hem och skaffade henne plats som kokerska hos en rik familj. Betty talade mycket om sina barn, om Edit som var så snäll men var sjuk och om Harry som var den ende pojken. Hon sade också att hon skulle ta alla barnen till Amerika så fort hon kunde.

Ett brev skrivet av Betty har hittats i en källare på en gård i Nyteboda:

Kan ni göra något för mina små någon gång under min frånvaro så gör vad ni kan. Det ni gör mot dem gör ni mot Gud. Jag skall ej lura er utan då jag kommer ska ni få allt som ni förlorat på mig. Det är ej gott för mig att resa från mina små, men vad ska jag göra? Jag blir nog dömd nu av folk.

Bettys halvsyster Hilda har berättat om vad som tilldrog sig efter Bettys avresa och fram till utackorderingen 1912. (Barnen bodde alltså hos halvsystern Hilda i 1,5 år efter Bettys avresa). De enda kontanter som fanns i huset var de två kronor som Betty gett Edit vid av-skedet. Det räckte till mjölk åt barnen. Fem kronor fick Hilda låna av en grannfru att köpa potatis för och köra hem den ved från skogen som Betty köpt.

Hilda har beskrivits som en mycket glad och pigg kvinna, som kunde liva upp sin omgivning. För att få ihop lite pengar ordnade Hilda en fest i Folkets hus (i Lönsboda). Hon bakade och kokte kaffe, 50 öre kostade inträdet, fruntimren gick fritt. Hon sålde 75 kaffebiljetter. Själv spelade hon munspel och hade även hyrt spelemän. Flickorna Olofsson sjöng med sina vackra röster bl.a en sång som deras far diktat i fängelset. Hilda fick 47 kronor över, när allt var betalt.

Konkursutredaren anordnade mellan jul och nyår auktion på Bettys bohag. Han köpte själv de bästa sakerna, de sämsta fick Hilda behålla för sig och barnen. Symaskinen såldes också. Hilda hade just klippt till en klänning åt Mimmi och den fanns kvar i maskinen. Hilda gick till auktionsförättaren och bad att få klänningen. Det gick inte, den skulle ha tagits undan tidigare. I Gylsboda har det sagts att konkursutredaren blivit rik bl.a på "fattigauktionerna".

Nässlorna blomma:
Efter moder Bettys oförklarliga flykt återvände styrkan för några dagar till Inez. Eller kanske var det viljan, den sista viljan inne i en 16-årig flickas själ. En vilja att rädda en viss värdighet. Hemmets undergång hade varit förvirrande. Det hade vissnat iögonenfallande fult och skräpbladigt som en rododendron.

Kanske ville hon, där hon stapplade kring, gammalklok, naiv och flickmager, in i det sista för-söka rädda familjens inre liv från grannskapets insyn. Men hon kämpade som en vålnad mot vålnader.

Och det var under dessa dagar på våren som hon själv dog. Tuberkulosen krossade henne med sitt tyngsta bödelshugg: blodstörtningen.

De sprungo skriande i huset kring hennes lik.

-Säg oss, säg oss! du är inte död!
-Mamma! Inez!

Men hon låg stilla och visste inte att hon var död. Visste inte att hon funnits eller hade levat.

Erfurth: Edit (som kallas Inez i Nässlorna blomma) avled den 31 maj 1911. Det var så varmt när hon dog. Kistan ställdes i syrenbersån före begravningen. Innan man förde bort henne, lyfte man på locket och syskonen fick se henne en sista gång. Edits död blev ett svårt slag för syskonen. -Till Edit såg vi alla upp som till ett helgon, har systern Lilly sagt. Edit betydde mer för oss än mamma.

Den 1 augusti 1911 började Harry i småskolan i Ubbeboda. (Tala om för deltagarna när ni passerar Ubbeboda skola, på vägen till Gylsboda, alternativt läs detta avsnitt vid skolan).

En klasskamrat har berättat att de hade en snäll lärarinna, som tog hand om Harry, som var tyst, inbunden och svår att komma till tals med. I skolan talade han inte med någon. Han hade nog fått en chock av det han varit med om, trodde kamraten.

Hilda, som var förlovad, skulle gifta sig våren 1912 och kunde därför inte längre ha hand om barnen, så fattigvården i Jämshög fick ordna fosterhem för dem. När det blev känt i Gylsboda att barnen Olofsson skulle utackorderas retade lekkamraterna dem och skrek: -Nu ska ni snart ut på socknen! Nu kommer de snart och tar er!

Barnen var vettskrämda. Kom det någon på besök till moster Hilda klamrade sig barnen fast intill henne och trodde att "Jämshögs gubbar" skulle komma och ta dem.

En utackordering hade varken Betty eller Hilda räknat med. Betty hade troligen tänkt sig att hennes syster skulle fortsätta att ta hand om barnen för henne. Hilda skrev flera gånger till Betty att hon tyckte att Betty inte tagit hand om barnen som hon skulle. Efter 1913 bröts kontakten mellan systrarna för alltid.

Förlusten av hemmet, det som hände från moderns avresa till utackorderingen, var säkert den svåraste upplevelsen under Harry Martinsons barndom, svårare än hemlösheten under socken-åren. Våra hjärtan brast över så många olyckor i familjen, skrev Clara.

Nässlorna blomma:
Så gick de under klubban till minstbjudande, det vill säga den som ville ha dem för minsta möjliga kommunala ersättning fick ta dem. Martin (Harry Martinsons benämning på sig själv i "Nässlorna blomma") klubbades bort till ett ställe som hette Vilnäs. Kommunen skulle betala fem kronor i månaden och för denna summa påtog sig Vilnäsfolket att uppfostra honom, hålla honom i skola, klä och föda honom, hålla honom i syssla och för övrig på alla sätt taga vård om hans öde intill nästa årsstämma.

Erfurth: Ur Jämshögs fattigvårdsprotokoll, den 3 mars 1912:
Fattigvårdsstyrelsen beslöt att Betty Olofssons barn skola utackorderas till följande
personer:

Ragnhild till Anna Andersson i Nebbeboda, mot 4 kronor i månaden.
Lilli mot 5 kronor och Mimmi mot 7 kronor till Olof Karlsson i Harasjömåla.
Harry till Nils Svensson i Gillesnäs emot 5 kronor i månaden.

Föregående sida | Nästa sida