Nu tar vi oss vidare till Gillesnäs / Vilnäs.

Gillesnäs / Vilnäs

Nässlorna blomma:
Till Vilnäs, till Vilnäs. Det var nästan en mil att gå. Kronskogen öppnade och stängde sina mörka klyftor av gran där han gick. Ute i världen fanns luffare. Det var sådana man kunde se i tidningen. På bilden vid luffaren stod det alltid Armiro. Luffaren pekade med fingret, men fingret var en pistol. Så var bilden. Ute i världen funnos de. De bodde i stora hus och hade hattar och knivar. De ville ha tjugofem öre, sade de och stucko med knivarna. Alla luffare hade mustascher. Hade inte de som mötte en mustascher behövde en inte springa, då voro de inte farliga. De som hade mustascher hade dolkar som de stucko i ryggen och halsen.

När han kom fram till Vilnäs, vid sju års ålder, mötte han först hunden. Den kom ut till grin-den och skällde. Då släppte han klinkan, han vågade inte öppna grinden. Gardinerna där inne drogos åt sidan och i fönstret syntes tre ansikten, så öppnades en dörr och någon tog klapp-rande på sig träskor i förstugan. Det var en flicka, dubbelt så stor som Martin. Hon kom ner mot grinden, hyssjade till åt hunden, som lomade bort. Så öppnade hon grinden.

- Är det du som är Martin, sade hon, så liten du är! Hon skrattade. Hon var fräknig och hade två långa, rödbruna flätor, som voro lagda över axeln och nådde långt nedanför midjan. Flä-torna voro tjocka och treflätade. Hon hade uppnäsa, men inte så mycket, tjocka läppar och stora ögon. De voro mörka men inte svarta.

- Jaa, sade Martin. Han var skygg. Han såg på henne, men vågade ännu inte gå in. -Kom in! Kom in! Han kom in och hon stängde grinden.

Min far är död och min mor är i Karlifonien, sade Martin. Det var hans värsta -man hade in-billat honom att det var hans värsta, därför sade han det nu. Men Berta lade handen på hans axel och sade: - Vi vet allt om din far och mor, men du behöver inte vara rädd här i Vilnäs.

De voro nu framme vid dörren. Hon öppnade. De satt ifrån sig sina träskor och gingo in. Här är Martin! ropade Berta och sköt honom framför sig. Hon var kavat och stolt, som om hon hittat honom vid en källa.

-Välkommen till oss. Sitt här på soffan! Han gick över golvet på trasmattorna, som liknade en fortsättning på Hannas förkläde: hennes drottningssläp. Och han satte sig på soffan. Han satt liten där på mitten och de tre stodo på golvet och sågo honom sitta där.

- Du bli nog snart van vid oss, sade Hanna, där i soffan får du också ligga. De liksom stodo och provade hur han var på soffan. Sedan gick Sven fram och satte sig där också. Han satte sig sakta och försynt, hans säte ville sätta sig snällt, stilla, liksom för att inte skrämma.

- Du var mig en riktig pyssling, sade han och såg med ett stort leende på Martin. De stora, svarta mustascherna strök han till med händerna och log en gång till. Martin satt stel. Han log han också, men han log av rädsla. Inne i huvudet och magen var han så rädd. Skulle han dö nu? Inne i magen slog hans kyrkklocka. Det gällde att le och sitta alldeles stilla. Om han hade haft tjugofem öre!

Berta utsågs av tystnaden att tala. Hon tog ett par steg över trasmattan. Den ena av sina tjocka, rödbruna flätor lyfte hon upp och vägde den i handen som ett underhandlingstecken. Martin såg på flätans bukt över handen och blev fängslad, road, spanögd som en katt. Berta gjorde en stor hårsnäcka av flätans nedre del. Höll upp den i handflatan som ett bakverk av hår.

- Du Martin, sade hon. Martin, du skall inte vara rädd! Han lyddes till rösten. Den var mjuk och sövande, bjudande; den var som: Kom in! Kom in! vid grinden. Hon höll ännu snäckan av sitt hår i handen.

- Vi är snälla mänskor, sade hon. Och på rösten hörde nu Martin att de var snälla mänskor. Han vågade röra händerna och fingra med dem på träsoffan, vågade vrida på huvudet och se tapetens mönster: tre kycklingar under en palm, och tanken snuddade vid att bonden kunde vara snäll.

Rätt som det var slog han ner ögonen och följde med blicken en golvspringa tills den mötte trasmattan. Då såg han upp och hans ögon voro inte längre rädda. Han såg på dem alla tre - och skrattade.

Erfurth: De femton månader som Harry tillbringade i det stilla och gudfruktiga fosterhemmet i Gillesnäs bör ha varit en terapi och en välbehövlig ro efter katastrofernas år i Gylsboda.

Helga (Berta i berättelsen) berättar om hur det var i verkligheten: Harry var tyst och blyg den första tiden men han vande sig snart vid oss och lekte och skrattade som andra barn. Han grät aldrig vad jag minns. Det var en pigg pojke. Jag tyckte det var roligt att ha honom som lekkamrat, han blev som en lillebror för mig. Han hade det bra hos oss.

Min kommentar: Berta (Helga i verkligheten) dog i Lönsboda i september 1996.

Nässlorna blomma:
Nu var han åter bortsprungen. Han var ute i vida världen för att söka sin Stor-Betty i Karlifornien. På Vilnäs stod Berta och ropade: Martin! Martin! Men han var sprungen och hon grät vid grinden.

Länge gick Martin över ljungen men när skymningen kom började han gråta inför den stora väldiga natten med alla dess stjärnor som blinkade över honom som himmelsdjur och spräck-liga drakar. Mitt på natten grep honom skräcken. Han sprang skrikande in på första bästa gård. - Mamma! Mamma!

Då kom en dresserad hund ut ur karohuset och kastade omkull honom. Månen krossades som en porslinstallrik på himmelen. Allt blev svart. Han svimmade. En vänlig bonde kom ut och bar in honom. De gav honom citronsaft.

- Jag heter Berg, sade bonden. Är du utan hem?
- Jaa, jaa, jaa, klagade Martin. Mamma är i Karlifornien. Hon vill inte komma hem! heem! Bonden skrattade vänligt. - Å, Betty menar du, jaså du är den pojken...

Han började skådespela och låtsades som om han själv klagade. Jaa! jaa! jaa! hon for ifrån oss, jaaa. Men vi ska skriva, vi ska skriva... att hon kommer, att hon kommer. Bonden vag-gade med kroppen. Ååå! ååå! ååå! vi är så lessna allesammans. Ååå! Vi sörjer, vi sörjer i Adelvik. Men vi ska allt banna henne du, och säga att man inte kan göra vad som helst mot lillepojken, nänämen! nänämen!

Och Martin trodde på den store skådespelaren i den arga natten, och den store barnlöse Bonden av hjärta lade honom ned i en soffa, återigen i en ny soffa i den vida världen, ty Martin hade somnat i hans armar.

Men på morgonen sprang han vidare mot Karlifornien. Mot kvällningen hörde han Bertas röst: - Martin! Martin! Pysselille Martin min! Kom, kom, så är du snäll du! Kom du, så är du snäll du!

Och då lyssnade han och slutade gråta och var snäll. Han skyndade mot hennes rop, hennes gråtande rop. Hon bredde ut sina armar som ett vändkors i världen och han skyndade in i hennes Inezmagra flickfamn.

- Herre Gud, lille pyssling då. Och så går vi in och äter då.
 

Det var inte mycket som hände på Vilnäs. Det var arbetet om dagarna och samtalen om kväl-larna. De drogo sig fram, Sven, Hanna och Berta, och livet upptogs och fylldes nästan av detta att de drogo sig fram. Nu hade de också Martin.

De talade om sina djur, om korna. De hade två kor och en kviga. De småpratade ibland lite om dem. Var och en hade sin favorit bland husdjuren. Hästen dyrkade de gemensamt. De voro begränsade och småvänliga mänskor, lite vidskepliga, men småsnälla i smått, något stort hade de ju inte, bara en väldig lönn som skakade sin bekymrade kalufs i stormvinden när det ås-kade.

Min kommentar: Lönnen står kvar än idag! Se fotot!

Erfurth: Den 19 mars 1912 inskrevs Harry i småskolan i Näbbeboda hos småskollärarinnan Alma Olsson, som varit god vän med hans mor och som även undervisat hans systrar. Alma var 27 år och född i Jämshög. Harrys syster Ragnhild läste i samma sal som han, ty första och andra klassen undervisades gemensamt. Under Harrys tid i Gillesnäs kunde de tre syskonen träffas åtminstone i skolan.

Nässlorna blomma:
När Martin många år därefter tänkte sig tillbaka tyckte han, att hela hans barndomstid, alla hans sockenbarnsår varit en lyssnandets tid. Han mindes sig sällan ha sagt något själv. Och han mindes de tusen gånger han inte vågat säga något. När han lite längre fram i barndomen gick i skolan framsade han istället läxorna, skickligt, skickligt. Det klickade aldrig. Han kunde varje prick i dem. Han kunde dem efter bokstaven.

De olika skollärarna och lärarinnorna i de många skolor han under sitt ambulerande barn-domsliv gick i använde alltid honom till exempel. Han blev den lydiga, oklanderligt rabblande läxframsägarklippan som de pekade på: se där! Barnen tittade på honom. De flesta hatade honom.

Han kände själv ofta olust över att läxan kröp ut ur hans mun precis efter boken, han skulle ha velat försämra - av solidaritet. Men han lydde läxan. Han var läxans lille knape.
 

Bristen på jämnåriga lekkamrater gjorde honom fördrömd. Han fick syssla med sig själv och förföll till självmedlidande och melankoli. Han "tänkte" för mycket, men hade för lite för-stånd. Under dessa förhållanden var det nästan till olycka att han fick överta Bertas "Alice i underlandet". Hans inbillning var rätt virrig som den var och hade behövt en smula renhårig-het och kärlek istället för sagor.

Det var så bekvämt för de vuxna att sticka en sagobok i händerna på den som sträckte fram dem för att få köpa lite ömhet. Martin var alltför lättledd, alltför fallen för just drömsagor. Att ge honom sagor om underlanden var som att ge honom ett paket parfymerat krut för egen sprängning.

Han läste boken och drev sedan på heden, hade ingen att tala med. Sven och Hanna sade di-rekt till honom att de tyckte att han talade dumt och att han hade "barnsligt snack" för sig. De förstodo inte att detta "barnsliga snack" var hans sätt och hans försök att arbeta sig upp ur ett sagovirrvarr som han inte behövde. De förstodo honom inte.

Nedanstående avsnitt kan alternativt läsas på plats i Jämshögs kyrka.
På efternatten foro de till julottan. Kyrkan låg majestätiskt på en långsluttande förhöjning av fältet. De långa upplysta bågfönstren lyste som tio Guds fingrar på var sin sida om lång-skeppet. Kyrkbacken myllrade av folk: bönder i paletåer och plommonstop, tafatta drängar i hängiga kostymer och fula åttakantiga sportmössor. Liksom fordom skred folket in i kyrkans förstuga, vapenhuset, men några svärd att hänga ifrån sig där hade de inte mer. Forntiderna voro för länge sedan slut.

- Vi sitter väl på läktaren, viskade Hanna. Där hörs orgeln över ungen ifall han börjar skrika. De sökte sig uppför den gammelluktande vindelgångstrappan. De mötte varmt, svettluktande folk inne i gången: folk som ångrat sig och var på väg tillbaka ner för att sätta sig i altarsalen. Hela kyrkan ekade av rörelser, hyssningar, viskningar och hostningar från folk som höll på att inta sina platser.

Sven och Hanna gick före upp. Efter kom Berta med Martin hårt fastklamrad vid kjolen. Han var lite rädd. Berta var beundransvärt snäll idag. Hon lät honom tåligt klamra sig fast.

Nu lade organisten händerna på manualernas vita skog och började att med händer och sinne klättra i preludiet, som efter hand började svälla, leta och stråla, till dess det plötsligt havs-häftigt slog ut sig som en påfågelstjärt och fyllde all kyrkan. En dunkel, brummande och väl-lustig förskräckelse lyfte Martins själ. Från axlarna ner till hälarna gick vällust under det att en klotrundning av ren skräck skälvde i hans mage.

Något så underligt hade han aldrig känt. Jaså, detta var kyrkan. Han tyckte att han höll på att kvävas eller sprängas eller lyftas sönder av sju samtidiga känslor. Mötet med orgeln höll på att arta sig till ett stormigt äventyr, ty innan han visste om det satt han där med en fruktans-värd tanke fastnaglad i huvudet. Och när väl den tanken satt där skrek han till. Hans gälla, darrande rädselgråt hördes som en oren extra stämma genom orgelstormen. Han hade fått för sig att han satt inne i Kommunen. Att detta var den verkliga Kommunen.

Han skrek till så högt att tre eller fyra bönder hörde det trots orgeln. De såg misslynt på ho-nom. Sven och Hanna sände också misslynta blickar och Berta var - det syntes – alldeles ra-sande, drog hans huvud intill sin mun och skrek i hans öron: - Tig!!! Vad vill du! Hon vände sitt eget av vrede röda öra mot hans mun för att få svar. - Detta är Kommunen! skrek han. Hjälp mej, Hjälp mej! Hon böjde sig fram. - Nej du, skrek hon tillbaka, nu hjälper jag dig ald-rig mer! Liptratt! skrek hon. Martin blev så rasande att han lugnade sig själv.

Men nu övergick preludiet i julpsalmen "Var hälsad". Och då reste sig alla och började sjunga. Så gjorde också han. Sedan han till hämnd sparkat Berta på smalbenet, reste han sig och blev trygg med mängden. Mängden sjöng. Han sjöng. Eller låtsades sjunga. Folket stod upprätt som en skog. Och han stod nere i skogen och såg på Berta. Låtsades sjunga. Vid tredje versen började han ångra att han sparkats. Det gjorde nog ont, tänkte han.

På eftermiddagen gav sig Martin iväg. Berta följde honom mer än i en halv mil. När de från en höjd såg den fina gårdens vita hus skymta i det frostblå landskapet tog hon adjö. Berta räckte nu fram sin vante med handen inne i. En gång hade hon lockat honom in genom Vilnäsgrinden. Nu lockade hon honom bort. Hennes hår var uppsatt och flätans snäcka låg inte mera i hennes hand.

Plötsligt sade hon: - En gång blir vi stora, du. Då du! Blir det annat! Vi kommer ut i den riktiga världen, till Minnesota, till Pommern. Åren går fort. De kneka på och kneka på. Hon knäade några varv omkring Martin och härmade hur åren knekade på. Hon slog ihop hän-derna. - Och hokus, pokus, ett, tu, tre - och du står där som flottans matros. - - - Inte sant? Inte sant?

Martin böjde sig framåt och bakåt och skrattade, skrattade som en tomte och skrattade länge som i sagorna; skrattade åt hennes sätt att härma årens knekande gång fram till flottans mat-ros. Och under denna stämning tog de adjö.

Och i samma timme började vintern. Den riktiga vintern. Genom ljungen gick ett rysande av vind och det började snöa. Ödslighetens tysta fontäner i himmelen kastade mjuk isull i Göinge ödemarker.

Erfurth: Förflyttningen av Martin ägde rum vintertid och inte som i verkligheten på försom-maren. Vinterns kyla och ödslighet symboliserar Martins ensamhet och övergivenhet. Det är ett exempel på hur en diktare genom att ändra verkligheten får fram den inre sanningen i det som sker. Läsaren förstår bättre genom den suggestiva vinterskildringen vad det innebar för ett ensamt barn att skickas bort.

Budskapet har också gått fram till Helga i Gillesnäs. Hon sade att Harry har egentligen skrivit vackrare om oss än vi förtjänade, när man tänker på att vi skickade bort honom.

Ge deltagarna några minuter i tystnad till egen reflektion. Sedan tar vi oss vidare till Alltidhult / Tollene.

Föregående sida | Nästa sida