Alltidhult / Tollene

Deltagarna tar sig över Alltidhultsånsbron och ställer bilarna eller cyklarna på parkeringsplatsen som kommer strax till vänster. Sen går man upp mot gården, men stannar utanför tomtgränsen.

Erfurth: På den största gården i Alltidhults by, hos lantbrukaren Ernst Nilsson fick socken-barnet Harry sitt nya fosterhem. Gården låg vid Raslångens strand, där Alltidhultsån rinner ut mot sjön Halen.

Nässlorna blomma:
De två döttrarna Gunvor och Hellvig satt alltid tysta. Om de slamrade det minsta med servisen fick de genast en mindre vänlig blick från Wilhelm. Vid ändan av bordet satt ett dumt och naivt spån i denna världen: Martin, sockenbarnet. Han åt tyst som en mus. Tollenes var "fina". I varje ögonblick måste man vara mycket "fin".

Så var det på Tollene där det i det snygga och fina lyste kalkvitt av välordnad kärlekslöshet. Den välordnade och småsnyggt förmanande kärlekslösheten som alltid gick omkring och tillhöll, den glömde han aldrig. Man sade inte du till honom. Man sade Martin istället. "Mar-tin får hålla sig till sitt, det är regeln här, glöm aldrig det".

En gång hörde han hur de på skämt kallade gästrummet för "Vita havet". De skrattade alla förnämt åt skämtet. Martin skrattade med. Han passade på när det nu ändå var tillåtet att göra ett långt skratt. De sågo på honom. Allas blickar antydde en fråga, om det egentligen kunde vara passande att han skrattade så mycket åt "Vita havet".

- Tyckte Martin att det var så roligt, sade Wilhelm och visade ett korrekt och kultursträvande leende. Säg? Då kallnande Martin genast och tystnade. Jämvikten var återställd.

Man torde kunna ana att de inte hade detta sockenbarn av kärlek, utan av ekonomiska skäl. Det kan också tänkas att de älskat honom på avstånd, innan de hade sett honom. Man kan också möjligen tänka så här: de hade kunnat suttit vid en brasa på senhösten och orden kunde då ha fallit så, till exempel från Hellvig, att det skulle vara roligt att ha en pojke som sprang här och log och stojade. Han kunde ju också göra åtskilligt nytta.

- Ja, kunde Gunvor ha sagt, det är ingen dum idé. O ja, du! när jag tänker efter, det tycker jag verkligen!
Gunnar kunde då möjligen ha sagt: - Tjaa, det finns ju en pojke som socknen har annonserat vid stämman. Han blir ledig till nyåret. Wilhelm hade då möjligen gäspat lite i sena kvällen och sagt: - Ja, för all del, vi kan ju försöka den.

Allt hade alltså börjat - kunde man anta - med en relativt varm och moderlig stämning uppe hos kvinnorna, varefter den, avsvalnad i Gunnar, sänkt sig ned till Wilhelms nollpunkt. Det hela kunde ha varit något man tagit sig till, något som hade fallit en in medan brasan brunnit; en liten stämningssak vid kakelugnen nedanför porträttet av Waldenström.

Wilhelm hade ett metermått varmed han mätte fadern, ett fotmått varmed han mätte systrarna, ett centimetermått varmed han mätte drängar, ett tummått varmed han mätte pigor, ett milli-metermått varmed han mätte kommunalbarn. Han var en tragisk och avskyvärd kria. Det var synd om honom. Han saknade värme. Han frös.

Vad begrep väl Martin av detta? Ingenting. Han bara kände. Kände och kände att de bara hade honom där på Tollene. Hade honom av ointresse, av en alldeles fyrkantig nyck. Och de förstod honom inte. De förstod honom inte mer än nollan förstår nollan.

En dag kom hans syster Viran. -Å, han hade nästan glömt att han hade systrar nu. Hon var nu, äntligen konfirmerad och på väg till Kalifornien. Modern hade skickat henne biljett. - Hon kommer att hjälpa över oss allihop, sade hon. Detta hade emellertid börjat bli av mindre bety-delse för Martin.

Viran bjöds naturligtvis in på kaffe och Martin fick så gott som halva dagen fri för hennes skull. De satt inne i det vårsoliga gästrummet, Tollenes "Vita hav". Hellvig serverade kaffet och satte sig tillika med Gunvor vid det nätta lilla bordet. Viran behandlades som en riktig jämlike; som en liten dam som skulle resa långt. Hon var ju löst från socknens bann nu. Jaa. Och Martin drogs i egenskap av lillebror in i nåden, satt och var konung för en halv dag.

Han gick bort till pianot och klinkade idiotiskt, sånt var ju nämligen "fint". Tänk att han våga-de detta! Hellvig såg ordentligt besvärad ut men kunde inte förebrå honom mitt i avskeds-stämningen.

Han klinkade på och såg då och då bort på Viran om hon observerade hur "bortskämd" han var. Äntligen slutade han det enerverande klinket och övergick till karusell med pianostolen. Han vanhelgade hela deras "Vita hav", dit han under vanliga förhållanden aldrig ens fick titta. Hellvig satt röd som en kalkon. Det havreblonda håret stack av så underligt mot en tomatrod-nande panna. Gunvor var likstel.

Äntligen efter länge reste Viran sig för att ta avskedet. Hon stod där femton år gammal och famlade i försök att vara dam. Yr och glatt uppriven av tanken på den förestående resan till Kalifornien gjorde hon en både täck och löjlig figur. De tusentals ord hon pladdrade så "fint" vid kaffet voro glömda i samma ögonblick de lämnat munnen. Hon skulle aldrig ha kunnat återupprepa dem, de voro nämligen lögn. Hon hade suttit och ljugit om Hemmet hur "fint!" hur "fint" det var! och bättrat på baklänges i tiden.

Martin, som slutat att karusella med pianostolen, kom springande över golvet mot den av-skedstagande gruppen. I tron att han gjort allt riktigt bra log han fånigt. Som vuxen såg Martin inte gärna tillbaka mot denna falska scen i gästrummet på Tollene. Och gjorde han det kunde han aldrig undgå att skämmas för sig själv. Denna scen och den vilsna tillgjordhet den en gång rymt stod kvar som en av hans pinsammaste livsminnen.

Och så for Viran. De vinkade. Farväl. Farväl. Då de vinkat nog och hon var ur sikte började Hellvig och Gunvor tillhålla honom. De tillhöll honom det olämpliga med pianot och pianostolen.

Seså ja, var det inte det han hade anat mitt i sin barnsliga dumhet. Han hade gjort en löjlig figur. Men detta var inte allt. Han hade också gjort en löjlig figur, en falsk figur inför sig själv och det upptäckte han för resten innan de tillhöll honom. För honom var inte detta bagateller om "passande" eller "opassande". Efteråt hade han hellre velat haft hundra örfilar än ännu ett sådant besök av Viran.

Erfurth: Alltidhult är naturskönt; de vackra stränderna kring sjöarna, de bokskogsklädda höjderna, de öppna ängarna och hagarna ger ett betagande intryck. 1947 bad man Harry Mar-tinson om ett bidrag till en julpublikation i hembygden och han skrev då den vackra dikten "Alltidhult":

I önskedrömmen kan det stundom hända,
att allt tas om, får drömda perspektiv.
Vi förs av minnets ström och återvända
mot drömda utsiktspunkter i vårt liv.
Då väljer jag med hela hjärtat fullt
en ås kring dungarna i Alltidhult.

I drömmen ser jag vårens bokar lysa
med späda lövverk nedom Boafall,
när vägen går till Alltidhult om våren
och skogen ter sig som en ljusblond hall
med solens spel på genomlysta sväv
av friska löv som bilda vårens väv.

För skygg att låta hela hjärtat tala
om det, som ligger närmast till för dikt,
gör människan orden vanliga och svala,
så snart hon närmar sig sin djupa bikt.
Men långt ur fjärran blev mitt hjärta fullt
av längtan varje vår till Alltidhult.

Så minns man våren, som blev född att svinna
mot sommarmognad på sin väg till höst.
I soluppgången ser jag ljuset rinna
i barndomslätta floder ifrån öst.
Bland skogens lövverk bryts dess blonda ström.
I Alltidhult har livet självt sin dröm

Nässlorna blomma:
Söndag. Höstligt solig och vacker. Men för Martin straffarbetets dag. Till att börja med häm-nades han med att bullra med träskorna i huset, dung, dung, då han gick ifrån maten. Gårdens katt satt på trappan och betraktade honom med honungsgula ögon. Han spann när Martin gick förbi.

Dung, dung, dung, ekade träskostegen mot stallängan. Han hade tagit söndagsträskorna, de nya och ljusa, på sig idag. De lyste som nybyggda hundkojor på fötterna. Och tunga. Ja, de var - dung, dung, dung - rätt så tunga. Var fot hade sin fångenskap för sej i dom. Nu gick han att skörda på sabbatsdagen. Wilhelm hade sagt: förti kärvar löv och sen är du fri. Hälften av straffet skulle Wilhelm få av Gud, för sabbatsdagen. Ändå någon tröst.

Solen spelade sitt glitter i askarnas kronor. Fåglarna sjöng så frireligiöst i alla toppar. Martin högg löv kring alla stubbar, årsstänglarna föll som gräs. Ännu i hösten var de vårmjuka och mjälla i bladen. Han band dem till kärvar. Kastade dem i en hög, tjuguett, tjugutvå. Han hade redan arbetat i två timmar.

Synd att hugga ner träd, tänkte han och dröjde med kniven för att tänka efter hur synd. Synd att svälta fåren också. Synd stod mot synd. Lövkniven skar och skar. Han tänkte alltmer blon-da tankar. Wilhelm var nästan förlåten av honom och nästan förlåten av Gud.

Då hände något!

En av grannens beteskalvar hade osedd tagit sig igenom en svaghet i gärdesgården. Nu var den framme vid kärvarna och ovetande om allt ont som fanns hos sockenbarn började den att äta av lövet. Den gjorde också mer. Den smutsade grovt mitt i högen av löv.

Martin vände sig om. Upptäckte vad som skett. Med ett skri av smärtfyllt raseri rycktes hans själ tusen år tillbaka in i kölden. Med ett enda hugg av den tunga lövkniven klöv han kalvens huvud. Den sjönk samman. Oo! Oo! Med blodet sprutande om pannan föll den död, utan ljud.

Först skrek han kvävda pipiga skri som när en trampad sork jämrar sig i tuvan. Hela hans kropp isades av fullväxt fasa. Hjärtat började slå, misshandla honom. Med knytnävarna slog han sig själv i ansiktet. Som en vansinnig sprang han i cirklar runt den dödade kalven och skrek och skrek. Gud! Gud! Gud!

När han knäppte samman sina händer svimmade han, föll framstupa med träskospetsarna mot jorden. Fåglarna sjöngo i de höstblonda träden. En skata skrattade honom mitt i ansiktet när han reste sig upp ur förlamningen.

Erfurth: Harry Martinson berättade om hur "kalvdråpet" skall uppfattas: "När man skriver måste man ju använda övertoner, grövre effekter, uppförstora för att det skall göra sig, bli litteratur. Om jag hade skildrat händelsen med kalven som den inträffade, hade den inte haft den verkan, fallit platt till marken. Man förstärker konstnärligt för att få fram vad man vill ha sagt.

Nässlorna blomma:
Avskedet från Tollene var inte så sorgset. Martin hade på känn att ingen skulle sakna honom. Klockan i "Vita havet" skulle gå som förr. För varje timme skulle hon slå sina spinkiga, ping-lande slag. Allt skulle vara som förr. Ingen skulle säga: Här i soffan låg Martin och på den här stolen satt han om kvällarna med armbågarna på bordet och med fingrarna instuckna i sina öron, lutad över sina läxor. Nej, han skulle vara borta utan att efterlämna någon doft.

- Du kommer att få det bra, sade Wilhelm liksom andra. Om du sköter dig, tillade han. Han sade det på ett underligt sätt, tyckte Martin. Han sade det på ett sätt som tycktes dölja en tan-ke. Martin såg på honom och med ens stod det klart. - Detta hade de ställt om. De skickade honom till ett ställe som de visste inte var bra. De skickade honom ur askan i elden!

Nåväl, är det så, tänkte Martin, då kan jag gå före middagen. De ska inte behöva ge mig nå-gon middag. Han såg ner på sina träskor. Det enda han funderade på var hur han skulle säga det. Rätt som det var sade han det. Det kom nästan plötsligare än han ville. - Jag går väl nu med detsamma. Jag menar, så hinner jag dit i tid.

- Å, så bråttom är det väl inte, log Wilhelm stelt, du kan ju stanna och äta.

- Ja. Ja-a, sade Martin och svalde saliven, men jag är...inte...alls...hungrig.

Wilhelm betraktade honom forskande. - Å jaså. Ja, jag ska inte tvinga dig.

Martin kände sig lättad. Wilhelm vände bort blicken, då blev det än lättare. Hellvig kom fram med det paket han skulle ha med sig.

Martin gick först till gamle Gunnar, tog hans hand. Ingen sade något, men tystnaden förde hans talan. Adjö då, gamling, tack för örfilarna du gav mig. Tack för att du kallade mig så och så. Hav det så bra.

Och Wilhelm, bonde via Alnarp, du som lever ett så verkligt liv att du kan se måndag mitt på söndag, du som har "Svalövs bästa" i huvudet. Tack för den gången du slog mig då jag var naken vid stranden. Förlåt mig att jag var mörkrädd, men du har visst redan slagit mig för det, är så sant. Adjö då ja! Hav det så bra som du kan. Och du Gunvor. Hav det bra. Och Hellvig. Kände mycket för dig som du inte vet, adjö då.

Han skulle just stänga dörren. Skälvande gläntar han åter upp den och säger huttrande och dovt till dem alla, som om han hade munnen full av torr ull: - Gud välsigne er! Med all vånda stiger det upp. Var kom det ifrån? Och alla på stolarna sätta händerna för ögonen, alla utom Wilhelm, som forskar ännu. Det är som de gräto. De sitta så tysta. Men han har inte tid att dröja mer här. Han stänger sakta dörren, smyger sig över farstugolvet till dess tröskel. Så skyndar han ut på verandabron, ut genom trädgården vars doft fyller all vinden ännu i hösten. Ur häckarna höres pärlhönsens vemodiga pip. Grinden skriker och gruset krasmar under träskon. Han går mot Norda. Gud välsigne! Gud välsigne! Gud välsigne er, viskar han genom gråten.

Ge deltagarna några minuter i tystnad till egen reflektion. Nu går deltagarna tillbaks samma väg som man kom. Man går förbi parkeringsplatsen och 50 m längre fram finns Alltidhults skola. Där fortsätter läsandet.

Erfurth: Skolan i Alltidhult var halvtidsläsande. Småskolan undervisades en del av året och folkskolan en annan av samma lärare, en småskollärarinna. Harry gick nu i första klass i folk-skolan. I folkskolans fyra klasser gick tillsammans sex pojkar och fem flickor. Som lärare hade Harry under höstterminen sin blivande matmor, Alma Nilsson. Hon mindes Harry som en vetgirig pojke med livlig fantasi. Han frågade alltid om så mycket.

Under höstterminens 36 läsdagar var Harry frånvarande tio med giltigt förfall. Det var potatis-plockning han var ledig för. Det var vanligt under denna tid att bevilja lov för arbete i hem-met. Av vårterminens 88 läsdagar var Harry frånvarande 6,5 dagar.

Nässlorna blomma:
Inne i skolan fanns Sverige, där fanns Världen på besök varje dag. I Skolan hade han sin fasta punkt, medan de mera bortskämda hade sina fasta punkter där hemma i sina hem. De gick hem från skolan om eftermiddagarna. Martin gick bort från skolan. Han skulle ha velat bott i en skolsal om nätterna: ja, han skulle gärna ha legat där, om det så varit bara på golvet.

Ty inne i skolan stod Sveriges land natt och dag, och där stod Världen alltid kvar och gick aldrig därifrån, lämnade honom inte ensam. Där inne levde Floderna och Sjöarna även om luften var torr av kritdamm så man måste nysa.

Där inne satt den gråklädde Luther så uppfylld av bud att han aldrig blev älskad, och där gick Adam och Eva sådana de var på undervisningsplanschen, hukade under ängelns svärd. Vad hade de egentligen gjort? Jo, ätit av kunskapens träd på gott och ont. En obegriplig gåta. Giss-ningarna tisslade som möss i vrårna.

På ett sätt hatade han också skolan för att den ljög så mycket, ljög på ett fint och ett från bar-nens håll alldeles obegripligt språk. Men skolan var dock hans fristad och ö, och han älskade den än mera i de timmar då den var alldeles sann: geografien, naturläran.

Hela begreppet verklighet fick gärna formen av en förbannelsens klossträsko, där han gick för sig själv och drogs med göingebarnets speciella stigmata: träskosåret - ankelrosen av skorpigt blod.

Det kändes verkligen att man var fattig. Knuff, dung-dung. Aj! aj! Träskodjävel.

Bäst som han gick i drömmeri slog träskon alarm mot ankeln som om den ville säga: Känn här för fan, vad livet egentligen är! Då svor han ändlösa förbannelser. Vad Svea, Götes och Vendes land ändå hade mycket att välja på av helvetesord.

Om somrarna släpptes fötterna liksom på bete. Då läktes anklarna, då sjöng fågeln i skog, då var det frid om fötterna. I slutet av september var åter träskotid och i medio av oktober var träskosåret redan uppsparkat och lysande i hösten. Strumpan hängde fast om kvällarna. Den grimaserande Martin satt korsfäst vid sina egna strumpor och vågade knappt börja avkläd-ningen av fruktan för smärtan. Oj. Oj. Oj. Aj. Aj. Aj.

Med ett stön fick han loss strumporna från ankelsåren och kröp ner i soffan. Där ute föll den första snön. Nu skulle kramsnön fastna under träskobottnarna. Man skulle få gå med stora kullriga klumpar under träskorna och för varje steg känna att man var fattig. Knuff. Dung. Aj, aj! Knuff. Dung.
 

Ge deltagarna några minuter i tystnad till egen reflektion.

Föregående sida | Nästa sida