Näbbeboda / Norda

Deltagarna kör nu till Näbbeboda. Man ska stanna nere vid korsningen och sedan gå uppför backen. Man stannar utanför tomtgränsen, nära brunnen. Titta ner i brunnen sen när ni läser avsnittet om den. Visa på alla nässlor runt omkring (om ni är där vid rätt årstid).

Nässlorna blomma:
Det var sent när han kom fram till Norda. De hade redan tänt lamporna, och alla fönster på gaveln ut mot ljunglandet lyste rullgardinsröda. I "gatan" som mellan stengärdsgårdarna ledde upp till gården blev han stående vid ett björnhallonsnår. Han finglade loss några bär och åt. Å, de var goda. Gården avtecknade sig som en mörk bondefästning mot bakgrunden av de dri-vande månmolnen. Natten var för mild för att vara om hösten.

Någon kom med en lykta. En plötslig glädje fyllde honom på en sekund. Lyktan närmade sig nu mer och mer. Han stod och älskade dess sken, blev riktigt varm i sinnet; ja öm för gården där uppe på krönet. I denna stund kände han sig riktigt glad över att få komma till Norda-gården.

Vägen upp till Norda gård

Han hörde slamret av en hink. Lyktan gungade närmare och närmare. Och nu hörde han det dova och för barn så rogivande suset av kjolar. Ljuscirkeln tog honom. Nu stod han inne i det varma oljeljuset som susande spred sig från den vackert buktande glasburksliknande lyktan.

Det var Karla som stod där framför honom, hög och bred som en skyddande varm mur. Han stod i ett valv. Han hade liksom kommit hem. - Jaså, är det du som kommer, sade hon lugnt. Ja, vi väntade dig såsom idag eller imorron. - Jaa, sade han.

- Ja, du får väl bli med till källan först så får du väl gå med in sen. Och så gick de till skogs-källan först. Han gick som i ett skyddssus. För Karlas kraftiga benrörelser dånade hennes kjolar av vind, dovare, starkare än trädens sus. Kjolen överröstade all skogen.

Erfurth: Naturen i Näbbeboda gjorde ett starkt intryck, berättar Harry Martinson i julboken Blekinge: " Näbbeboda gård låg i gränslinjen mellan kargt och burget. Dess ägor bildade det brokigaste land. Kanske upplevde jag här Blekinge starkare än från nå-gon annan gård. Det väsentliga i denna gårds prägel var något ödestungt. De största stengärdsgårdar jag någonsin sett lade sina tunga gördlar alldeles intill husen. Själva gården låg avsides på en ljungkrönt och om hösten blåsig och molnjagad höjd, och landskapet nedanför var som sammanplockat från blekingska socknar."

Husbondfolket på Näbbeboda utgjordes av husbonden Ola Andersson 59 år och hustrun Pernilla 69 år. På gården vistades tre vuxna barn: Aron 29 år, Bengta 28 år och Hilda 25 år. Martinsons lillasyster Lilly vistades också på gården eftersom hon var utackorderad där.

I "Nässlorna blomma" kallas Ola för Paul, Pernilla för Gunilla, Aron för Joel, Bengta för Karla och Hilda kallas för Klara. Systern Lilly har fått namnet Hildur.

Ola var känd för sitt svärande och sina vanvårdade hästar, som varken fick foder eller vatten i tid, och som han misshandlade när han fick sina vredesutbrott. Man har beklagat hustrun och barnen på denna gård. Sonen Aron som alltid kallades "heradjävulen" av sin far, har man tyckt synd om. Martinson har också med beundransvärd insikt förstått att Aron blivit förstörd av sin far. Han skriver: "Sedan miljön hejdat Joels själ och bromsat den naturliga glädje som innebor i allt fött liv hade han premierat sin egen dumhet och med dryg hållning tagit hand om sin egen förfrysning.

På ett annat ställe heter det: Det måste ha hänt Joel något. Hatet måste någon gång ha blivit intvingat i honom. Hans fula ord voro alltid hånord och tillhyggen. Tonen var spänd som till hatfullt självförsvar.

Martinsons lillasyster Lilly, som i flera år plågades på denna gård, anser att Nordaskildringen är i snällaste laget. Det var värre i verkligheten. Hon och Harry fick så mycket stryk. "Förban-nade horungar" var det vanliga tilltalet. De var trasiga och ständigt hungriga och fick ligga i ett kallt rum innanför salen. De fick sitta och äta vid en bänk och inte sitta med vid bordet, utom när det var skördegille och man ville visa att man behandlade kommunalbarnen väl.

En gång hämtade Harry och Lilly ett paket som modern skickat från Amerika. Lilly ville titta lite grann i det, men Harry sade att det inte var värt för då fick de stryk. Paketet innehöll fina kläder, sidenklänning till Lilly och kostym för Harry, men de fick aldrig något av paketets innehåll.

Nässlorna blomma:
Pauls sittplats i världen var soffhörnan, i hans ägandes gård. Han lade upp det ena benet och höll det andra på golvet. Så kunde han sitta i timtal och hålla skymning. De som inte var tillfreds med att han släppte väder fick söka sig till andra rum.

Någon gång i veckan föll något ord mellan Paul och Joel. Förutom svordomarna, som voro vanesaker, blev det mest ja och nej. De voro så bottenbuttra bägge två.
- Ah fan.
- Den där Kronofan som skulle se på skog. På en månad har jag inget hört från den fan.
- Ja, det var då också fan i helvete, deltog Joel.

På den punkten, att det var då fan i helvetes djävlar, voro de alltid eniga. Något annorlunda var enigheten mellan Paul och Karla:
- Du är gammal och grå. Du ska tiga, menade hon när han förde hennes kättja och fruktsamhet på tal.
- Ditt as, sade han och hon kvitterade med:
- Din grötstöt.

Troligen lät hon göra sig med barn av ren hämnd. Att fylla hela denna förfallande bondgård med stultande, ätande, små hämndetomtar låg henne troligen varmt som en sjal om hjärtat. Hon hade smått agg till sin syster Klara, som gick där som en otagen gåspiga och stirrade i tomma luften efter "den kärlek som håller" och "andens vita längtan", som hon sade. Karla hånade Klara och Klara föraktade Karla, svarade sällan på hennes naggningar. Bara en gång sade hon:

- En kvinna ska väl inte bara älska med sin mage och ge disse.
- Du är skenhelig, skrek Karla. Du vill så gärna som helst, men du får ingen. Kan ingen få.
Klara blev blek; satte sig med huvudet i händerna, men sade ingenting.

Erfurth: Harry utelämnade Klaras död. Hon dog 1915 av blodstörtning, endast 26 år gammal.

Min kommentar: Är det inte märkligt att Klara, denna lilla renlevnadskvinna dog i så tidig ålder, medan Karla, den slarvern dog först 1973? De hette Hilda respektive Bengta i verk-ligheten och man kan se deras namn i Nordas familjegrav i Jämshög.

På ett sätt var det vackert med denna brunn. Till och med harsyra hade kommit där in och hela stentuben nedåt var tumtjockt klädd med sammetslen mossa. Brunnen var mycket gammal och hade säkert en gång i tiden haft jordläm innan den fick brunnskar.

Sedd med en vuxen karls ögon - och sådana ögon kunna även barnen i vissa ögonblick få utan att de äldre veta det - hade Gunilla säkert varit en ståtlig kvinna. Nu bestod hon mest av bröst, stora som de största Höganäskrusen, samt en nederdel av svallbullig mage och ett par kudd-liknande länder; en katastrof av fysisk utvidgning.

Endast håret var ännu en saga. Hon kunde ha lindat de svarta jätteflätorna omkring sig som två svarta jätteålar ur urtidsfloden. Inne i denna väldiga kropp satt småsinthetens näbbmus som konung på själens tron, vilket med tiden skulle visa sig.

Hennes dotter Karla var Gunillas avbild, men med en trettiosjuårig kropp som visade vad Gu-nilla en gång varit: huldrelik, jättestor och välskapad, fantastisk till sin uppenbarelse; ett jät-teskönt könsdjur slungad naken av och an i sin drifts bränning. Martin hade aldrig sett en så stor kvinnomänniska och kom heller aldrig att få se någon så stor igen.
 
Karlas örfil kan få en oxe att sitta. Hon ilsknar tyst och smäller till utan ord liksom brunns-veven då den svänger tillbaka. Men det går bra att arbeta då hon är med. Hon fyller liksom upp i ens längtan.

Och ändå: ibland kommer den fullständiga ensamheten, ödsligheten; den där snörande sug-ningen som kippar efter anda och skrik. Då hjälper det inte att Karla syns eller är nära. I så-dana stunder skyddar hon inte. Då är inte hennes andedräkt och luften omkring henne skydd längre. Då vinglar hon bort ur själen som ett löv om hösten, och kvar står en virvel av kall ångest.

I oktober fylldes gården av dagsverkare som skulle hjälpa till med potatisen. Det var folk från backstugorna, dessa äkta gamla blekingska backstugor med gaveln inbyggd i en sandkulle eller mot något litet stup så att det såg ut som om stugan nyss hade kolliderat med kullen. Under Norda lydde sju sådana små stugor.

Dörren till en sådan backstuga var smal som en katekes. Ifall man gick ut i världen och blev fet kunde man inte komma in igen, och någon annan ingång fanns inte till huset.

Martin följde dagsverkarna under potatisveckan. Kröp omkring med dem på åkrarna. Han kröp strax efter Karla. Han såg till att hennes fåra var något före hans. Hon gick på huk. När hon böjde sig ner så -. Men han såg aldrig något.

Julius hade kommit hit från de stora skånska godsen. Nu sist kom han från Råbelöv. Innan dess hade han varit i Trolle-Ljungby.

- Den här lilla bondfnatten har jag tatt för ro skull, skröt han. Bara för att känna hur det känns. Pumpan vill liksom lära sej hur det känns bland råttlorten. Jag går, förstår du, när jag tycker. Man är väl fria människan, för fan. Och liksom för att visa det lade han in dubbelsnus och var den fria människan, satt där på sin lortiga sängkant och var den absolut fria människan vid fotogenlampan i det ensamma lilla helvetet i sena kvällen.

- Din djävel, du åker ju på sågen istället för drar, sade Joel. Martin som mattat av framåt kvällen ökade takten så mycket han förmådde. Därigenom tvingades också Joel att dra fortare. Men den konsekvensen retade honom och han fortsatte: - Fast det är ju inte meningen att du ska skena, din djävel.

Martin hette alltid djävel, vande sig med tiden vid titeln. Den kom att bli i sin ordning, vanemumlets vanligaste ord. Ordet var inte så farligt, tyckte han. Men det fanns tiotusen tonfall med det ordet, varför då inte omväxla med dem?

Norda var en hatfull gård. Det hade väl hänt något där någon gång. Tollene var i alla fall en bra gård. Gud, vad bra den var. Och Vilnäs var himmelens paradis.

Ibland "skämtade Joel. - Du kan aldrig komma nånstans i världen, du har för stor röv. Martin log ansträngt, ty vad var det för roligt i det. - Jag talade vid skolläraren häromdan, ljög Joel, han sa att du var lättlärd, men då sa jag, att det kan ju i alla fall inte bli något med heren för han har för stor röv.

Nu lämnar deltagarna Norda och tar sig till Näbbeboda skola.

På en höjd låg skolan. Dit kommo om dagarna de dumma ungarna. De kunde aldrig nånting. De satt och glodde på skolläraren som döda aborrar. Deras slöhet både retade och sövde.

Skolläraren var från Västergötland, från en slätt där man såg långt. Även här i skolan satt han och tittade långt bort. Han var inte av denna världen. Han var av Västergötland. Han hette Stav.

När Martin några år senare kom ut i det så kallade livet fick han på omvägar veta att Stav dött. Ingen doktor visste dödsorsaken bättre än Martin. Stav hade dött av leda, han leddes ihjäl. Det finns ingenting som dödar så ofelbart som slöhet och dumhet.

Stav vill kanske något mer än vara bra skollärare. Det är inte bara läxorna han frågar efter. Stav försöker också med personlighet. Men då är han dödsdömd. Ingen får ha personlighet. En dag söker Stav att lägga fram saker som inte stå i läxan. Det är en geografisk lektion. Stav gripes av sitt ämne, han ler och bevekar, han strör in lustigheter, han skådespelar, allt för att bevisa och övertyga om att jorden är stor och skön, att "linden bär löv och löven falla av och jorden bär alla gröna skogar". Efteråt står Stav och ler. Han ler så naivt och varmt, han ler som ville han säga: Se nu! Vakna nu! Jag förkunnar eder en sippa som slår ut i själens öde-mark! Och så slår han ut med händerna och väntar.

Men barnen ser bara förströdda ut. Flickorna sitter hycklande och stirrar vaksovande på Stav. I tankarna ger de sina dockor kalsonger. Pojkarna petar näsan. I tankarna är de i skatbot och under flickornas kjolar. Så är det. Det tjänar ingenting till att ljuga bort sådant. Innerst vet Stav det. Han har sett krossade skatägg rinna på stammen av en alm. Och han har sett mycket mera. Han har sett en korsfäst råtta.

Stav sätter sig ner, snyter sig i sin blommiga näsduk och torkar sin pincené med en flik och börjar omedelbart diktera för rättskrivningen. "Det vackra tjället där borta, där tjuren går tjud-rad och hunden tjuter vid grinden, har ett tjusande läge vid den vackra tjärnen. Stället äges av den tjocka karlen med högtjugan i handen. Han bränner tjära och fötjänar därav mera än en tjuvskytt som skjuter tjädrar i tjogtals".

Barnen börjar skriva. Då och då kastar Martin en förstulen blick omkring sig för att med hem-lig njutning åse hur de flesta tugga sina pennskaft och våndas. Äntligen får han göra sig. Å, det är en salig timme. Lugn och ro. Slippa att måka och arbeta. Det är ju bara att skriva rätt, och det är ju ingen konst. Välsignade skola.

Hela timmen spinner hans själ och han hanterar rättskrivningspennan som en liten spira. Han är konung över tje-ljudet och prins av äng-ljudet.

Erfurth: Det var så hett i klassrummet för Staaf ville ha det varmt. En gång kom folkskol-inspektören på besök i juni och Staaf hade då eldat kaminen röd, fast det var varmt väder. Då inspektören anmärkte på eldandet, svarade Staaf: - Vet inte inspektören att vårvindarna kunna vara både friska och förrädiska? Staaf talade akademiskt, "som en bok".

Harry Martinsons syster Lilly mindes Staaf med tacksamhet:

- Staaf var en verklig människovän, han var oerhört snäll mot Harry och mig. Vi kom aldrig i tid till skolan. Vi frös, ordentliga skor hade vi inte, och då fick vi sätta oss vid kaminen och tina upp. Under skoldagen fick Harry och jag komma in till Staaf. Vi fick äta där ibland och jag fick spela på hans orgel.

Harry Martinsons berättar: I motsats till en hel del barn har jag älskat skolan. Och det hade ju sina skäl, den var en fristad och denna fristad gjordes än mer levande genom Staaf. Han kunde få kartan att grönska på väggen. Typiskt för honom var en anmärk-ning som: "Kartan hänger, barn, men landet hänger därför icke. Bättre att tänka sig ett golv än en vägg, när man ser därpå. Jag säger er detta, barn, emedan jag vet att hängande kartor utan att man anar det, bidrager att överdriva känslan av begreppen upp, ner, söder och norr, barn".

Ja, Staaf var en levande människa, och efter hans död gungade hans skola tacksamt bevarad av all min själ omkring på havet. Den blev tämligen gränslös och dess lek-tion blev oändlig. Ibland kände jag en sådan tacksamhet mot Staaf, att jag för min personliga del placerade honom bland sådana män som Columbus, Livingstone, Sit-ting Bull och Jack London.

Ge deltagarna några minuter i tystnad till egen reflektion.
Har man tid så rekommenderar jag nu besök på Olofströms bibliotek Aniara. Där finns ett Harry Martinsonrum med delar av hans privata bibliotek

Sen är det endast Jämshög kvar. Deltagarna tar sig dit, till parkeringsplatsen utanför kyrkan. Börja med att titta på minnesstenen direkt söder om P-platsen. Har cirkelledaren sparat avsnittet om Jämshögs kyrka (sid 14), så kan den läsas nu. Är det öppet i kyrkan, varför inte gå upp till läktaren? Vill man se Norda-folkets familjegrav så har jag gjort en skiss var den ligger.

Föregående sida | Nästa sida