Jämshögs ålderdomshem
Berätta att ålderdomshemmet är rivet sen några år tillbaka. Det sista som läses kan läsas vid kyrkan eller vid skolan där Harry gick (numera hembygdsgård). Man kan vara ute på P-platsen eller kanske be att få låna en sal i skolan.
Avsluta sen allt genom att titta på Harry Martinson-samlingen i hembygds-gården.
Min inledning: Martin (Harry) rymde från Norda eftersom Joel gav honom stryk. Sedan bodde han i Mjönäs hos släktingar i cirka ett år. Detta finns inte med i Nässlorna blomma.
Erfurth: Den 7 oktober 1916 inskrevs fattighjonet Harry Olofsson på ålderdomshemmet i Jämshög. Kyrkbyns centrum var sockenkyrkan med kyrkogården och prästgården samt Bygatan, belagd med kullersten och försedd med trottoarer och gatlyktor som spred elektriskt ljus.
På Harrys tid sade man ännu fattighus och fattighjon. Det tog tid för den nya benämningen ålderdomshem att slå igenom. För att sköta denna stora inrättning var endast två kvinnor anställda, en föreståndarinna och en kokerska. I juli 1916 blev sjuksköterskan Alma Alm-kvist, 30 år, från Täby anställd. Hon kallas "Fröken" i "Nässlorna blomma".
När Harry Martinson talar om hjonen som krymplingarna, darringarna, blinkarna och fånarna är det helt efter verkligheten.
Maria Björk mindes mycket väl året med syster Anna och Harry:
1919 kom Anna Almkvist. Hon var en snäll och trevlig kvinna, bra på alla vis. Hjärtlig och glad. Hon behandlade oss alla som jämlika. Vi var kamrater. Hon var mörk, hade bruna ögon.
Så kom Harry till oss. Han var en pigg och glad pojke, såg mycket bra ut, mellan-blond, blå vackra ögon och ett vackert leende. Det var en intelligent pojke. Det syntes på de pigga ögonen. Han pratade stup i ett. Han berättade om mycket, men inte särskilt mycket om sin mor. Han var ostyrig, han skojade med oss och spelade oss små spratt. Vi hade inget besvär med honom alls. Han var mest med oss i köket. Han gick ärenden och passade upp.
Det var roligt att ha Harry hos oss. Han piggade upp bland alla åldringarna. Vi var mycket glada i honom. Anna tyckte mycket om Harry, de var så buss. Hon skojade med honom och tog hand om honom. På kvällarna efter arbetets slut satt vi i köket och pratade, och då var Harry med oss.
Nässlorna blomma:
På femte dagen efter sin ankomst till "hemmet" skickades Martin
till skolan. På kvällen kom han hem förgråten och
rödögd. De andra pojkarna hade slagit honom. De tyckte inte om
ho-nom. Han gick och "glodde", sa dom. Dessutom hade han inga skridskor,
han var en skit. Eftersom han inte hade skridskor, slog han kana med sina
träskor istället. Han döptes därför till Kanaren.
Med det namnet kom han "hem" på kvällen.
Den f.d skolan, numera hembygdsgård i Jämshög
Erfurth: Hilding, en skolkamrat, hade minnen av Harry:
Jag brukade försvara Harry när pojkarna gjorde narr av honom
och slog honom. Han gick inte gärna ut på rasten utan satt kvar
i bänken. Han gick dåligt klädd, hans byxor var så
korta att det blev mellanrum mellan byxorna och strumporna. När han
gick efter posten brukade jag gå med honom och huta åt pojkarna
som skrek "fattighjon!". När han fick frågan av läraren,
dröjde det tills svaret kom, han tänkte efter men han svarade
alltid rätt. Han kände sig säkert mindervärdig. Han
var mycket tyst, även när jag var med honom. Man fick dra orden
ur honom. Han var så blyg och såg aldrig upp, hade blicken
sänkt.
Tyra, en annan skolkamrat berättar:
Mitt minne av Harry är att vi var så stygga mot honom. Han
var ju fattighjonet, hade grå hemstickade strumpor och randiga blusar
på sommaren. Jag skämdes ibland över att även jag
var med dem som var stygga mot honom, så jag försökte gottgöra
detta på något sätt. Min far levererade bröd till
sjukstugan och det fick vi barn bära dit. Jag brukade alltid ta med
mig något godis till Harry. När vi gick förbi ålderdomshemmet,
stod han vid grinden och han blev så glad när han fick se mig.
Då gav jag honom godsakerna.
Detta att vi såg ner på Harry berodde på klasskillnaderna på den tiden. Överklasskiktet i Jämshög utgjordes av kyrkoherden Kronsjö, provinsialläkaren, bankkamrern, apotekaren och landsfiskalen. Kronsjö gick i spetsen då det gällde att hålla på klasskillnad. Han umgicks bara med de rika.
Elin, ytterligare en skolkamrat berättar:
Jag hade en känsla av att läraren var orättvis mot Harry,
tog honom för utböling, vars far suttit i fängelse. Läraren
gav flest frågor åt dem som skulle fortsätta i läroverket
eller i fortsättningsskolan och därför behövde höga
betyg. På examen, då Kronsjö var med, fjäskades det
alltid för de rika och deras barn. De fick glänsa och fick så
många frågor. För de fattiga gjordes ingenting.
Nässlorna blomma:
En dag fick Fröken för sig att Martin bar på något
som tyngde honom. Innan hon somnade på kvällen övertänkte
hon detta. Hon kom till följande: fanns det någon tegelsten
som tyngde hans hjärta, så skulle den avvältas.
Dagen därpå kallades han in till henne. Han fick sätta
sig på en stoppad stol och hon förhörde sig litet om hans
liv.
- Jag heter Fröken Tyra, sade hon, och när du ropar, skall
du säga så.
- Jaa, sade han.
- Hur har du haft det innan du kom hit? .
- Åå jo, sade han.
Och hon nickade, när hon hörde att å jo var långdraget. Kanske menade hon att hon skulle göra livet bra och raskt och gott för honom och skapa ett så mycket käckare, livligare, snab-bare å jo.
- Hos Nordas, var där bra? Trivdes du där?
- Åå jo.
- Varför rymde du ifrån ställena?
Han såg ner i golvet. Det kunde han inte svara på. Det skulle hon aldrig förstå.
- Nåväl, jag ska inte fråga. Jag hoppas bara att du inte rymmer härifrån också.
Hon lade handen på hans hårhjässa och gungade svagt hans huvud med handen. Han tyckte det var bra, fast det var nog kommunalt förstås. Det var socknen som klappade honom nu efter örfilstider och sockenår.
Erfurth: Edvin, en god kamrat mindes Harry mycket väl:
Harry och jag träffades sista året vi gick i folkskolan.
Vi var bänkkamrater. Det blev så att vi kom att vara en hel
del tillsammans. Mitt viktigaste minne av honom är att han var så
snäll, däri skilde han sig från andra pojkar. Han lekte
inte på rasterna med oss andra utan var för sig själv,
satt och drömde.
Det vi hade gemensamt var kärleken till sjön. Vi talade alltid
om sjön. Jag skulle också till Skeppsgossekåren, men när
pappren skulle skrivas på, fick jag inte lov, så Harry fick
fara ensam.
Harry var hos oss i Pieboda och jag hälsade på honom på ålderdomshemmet. Han berättade redan då att han skulle bli författare.
Nässlorna blomma:
Matsalen var stor och rymlig. Korridorerna löpte öst-väst.
Från öster kommo gummorna, deras gång påminde om
igelkottars då dessa smyga sig fram till hus. Från väster
kommo gubbarna, de ryckte fram hastigare, de kommo som en snusets bataljon.
Även om någon av dem inte snusade, övergick snuset så
att säga från den ene till den andre ändå. De luktade
snus alla. Så kommo de varje måltid med blickarna uppburna
av snusets fattigstuhaschisch, men föst vid tecknet från Martin
förstås, han dirigerade strängt deras bataljon.
Krymplingarna utvecklade en oerhörd livaktighet, kryckorna gingo som maskiner. Dubbel-kryckorna slukade sina golvmeter i några steg eller rättare sagt några hugg. De högg och pendlade sig fram till borden. Stor-Lars med dubbelkryckan kom först. Mellan varje hugg kastade han fram kroppen som i en trapets. Han var akrobaternas akrobat i sin stelnads och nöds år.
Fånarna flinade sig fram mitt bland den röra av febrilt arbetande kryckor, vilkas klapper mot golven ljöd som hovslag och bockben och döda stenhuggarben. Fånarna fleno sig fram. Deras själar hade slocknat eller halvslocknat; de fleno. På olika sätt fleno de. De godartade, vänsälla fånarna fleno gott, de svårartade fleno brustet eller ont. De fleno med ögonvitorna ut en för-bannelse, en brustenhet, en nöd som tvingade en att rasande älska dem, att gripas av deras elände.
Nu kom darringarna, de som darra. Det är blinkarna, de som blinkar i onödan tycker man. Det är krokingarna, som se golvet ständigt. Om det vore mynt på golvet skulle krokingarna genast upptäcka dem. Golvspringorna äro de förtrogna med, kvistarna ävenså.
Bland krokingarna och darringarna inslingra sig de olika originalen: Lille Sven, som väter läpparna jämt och ständigt. Dubbel-Johan, som tvättar sig sjutton gånger om dagen. Smeden, som går och plockar trådändar och stickor; troligen har hans längtan alltid varit att få syssla med något spinkigt att omväxla sitt grovsmidesliv med. Nu letar han efter små, små trådändar, hårstrån och små, små stickor på mattorna. Smeden är subtil.
Martin ser med viktig min över skaran; går så själv som siste man till sin plats mittemot smeden. Denne försöker le fint mot Martin, men tänderna äro borta, utslagna ur munnen av den store smeden Gud uppe i himmelen, och leendet blir därför inte så fint, men mera som när en grotta ler. Martin ler tillbaka, ungefär som en tjänsteman. Han är ju ringklockehjonet och smeden ser upp till honom. Sakta tar smeden skeden och äter fint. Det är tisdagssoppa.
Tyra kom som ett vitt och skräckslaget skepp , skyndade förbi dem alla och befallde fram rep och linor ur badhuset. Men det var för sent. Epilepsis var borta. Först dagen efter fann man Epilepsis kropp fastkilad i kvarnluckan längre ner.
På kvinnosidan stod Back-Anna. Om eftermiddagarna var hon först vid dörren, ty hon tyckte mycket om kaffe. Hon stödde sig tungt på sin grova kryckekäpp och gav genom dörrhålet Martin en rannsakans blick. "Du har visst försummat tiden, here". I en blink placerade Martin ut de 38 kopparna och faten, lade ut lika många skedar och 76 sockerbitar - två per hjon. Grädden sattes inte fram särskilt, utan hälldes i den stora kaffe-kannan, så blev det lika på alla.
Köksan Maria var inte inne för tillfället, ty vacker var sommaren. När Martin i förbifarten kastade en blick genom fönstret nedåt åstranden såg han henne stå naken ute i vattnet. Hon hade passat på vid måltidstimmen att bada. Då slapp hon gubbglan i buskarna. Men nu var det Martin som blev stående med kaffekannan. Aldrig går Maria säker. Vore inte nakenheten lockande så vore inte livet lockande. Han blev het och sjudig, stod och glömde bort hjonen, lutade för mycket med kannan och spillde kaffe på sin egen vrist. Just då skrek Back-Anna, som blivit rasande av dröjsmålet: Ring! Ring nu! Ring då för hondan, here!
Elna hade en gång i tiden haft svåra år i religionsgrubbel, varit på sinnessjukhuset i Lund i tre år och slutligen sänts hit. Hon brukade ibland tala med Martin om denna tid i "Lonn", inte utan en viss stolthet. Hon talade om byarna och träden som skymtat förbi järnvägståget hon åkt med. Hon skildrade detta järnvägståg och denna för henne så betydelsefulla resa:
" När tåget stod stilla i Ousby, för det hade blivit nåt litet krångel, se, så fick jag våfflor av vakten. Men i Hässleholm, det glömmer jag aldrig, där kom Den Onde in på tåget. Vakten såg honom inte men jag såg honom. Jag visade på honom och då kastade vakten ut honom. 'Nu slog han säkert ihjäl sig', sade vakten. 'Nej, gu om han det gjorde', sa jag. 'Djävulen är odöd-lig'. Då skrattade vakten.
Gärna uppehöll sig Elna vid färden. Den glömde hon inte. Den hade varit vacker. Och det hade varit den enda resa hon gjort i livet.
På ålderdomshemmet var hon Back-Annas vän. Back-Anna frimurade lite med henne. Märk-ligt nog talade de sinsemellan aldrig om religion. De samsades ungefär som ett par grund-stenar göra.
- Hur har Elna det? frågade ibland Tyra.
- Jojovars, här är trivialt, svarade Elna. Med detta menade hon att det var trevligt. Hon trivdes och hade det alltså trivialt. Hennes ordvärld var mycket personlig. Ålderdomshemmets bort-skämda katt kallade hon Kurran; den hade sin korg och sin skål på hennes rum. Den hittade alltid vägen i korridorerna och tog aldrig fel på dörr. Nej, på rum nummer fjorton hade den sitt fack och sitt hem här på jorden. Dit gick den för att spinna en låt under Elnas skrynkliga händ-er och lapa lite av hennes grötmjölk. Där hade den trivialt och gott.
Vi avslutar med en sång från ANIARA där Harry Martinsons kärlek till naturen speglas så klart. Denna naturkärlek grundlades i de vackra omgivningarna i hans barndomsbygd i Jämshögs socken:
Mitt i den brinnande solen
finns en pupill, en kärna
som med sin gåtfulla virvel
gör den till kärlekens stjärna.
Var gång den ser på jorden
uppstår en äng och blommar
dag efter dag och fröar
glad genom lycklig sommar.
Blommorna lyfta ur marken
ett levande flaggspel som vaggar.
Fjärilar dansa med gula
slöjor kring tistelns taggar.
Humlorna brumma i gräset
där stråskuggan marken rutar.
Sval leker sommarvinden
i lättrörda vallmoklutar.
Flyktig är lyckan - en stundens
slumpvinst i soliga dagar.
Långt bortom larv och grymhet
lyser i sommarens hagar
kärlekens sommarstjärna,
midsommartidernas blomma.
Vad förtjänte väl mera
att vi bleve glada och fromma.